Sista seriematchen för året och då gästades vi av seriesuveränen Stenungsunds IF som vi förlorade mot i premiären med 2-0. Förutsättningarna inför matchen var enkla, vi hade en teoretisk chans på kvalplatsen men kunde inte nå dit av egen kraft utan behövde dels vinna vår match och sen hoppas på att SAIS skulle förlora och att Vallen skulle tappa poäng alternativt vinna med mindre än vi. M a o inga enkla förutsättningar och framförallt var vår motståndare en tillräckligt tuff utmaning i sig. Innan matchen pratade vi mycket om att vi ville avsluta snyggt, vi ville visa publik och motståndare att vi är ett riktigt bra lag när vi får ihop alla bitar och att motivation ofta slår klass. Vi beslutade oss för att försöka sätta prägel direkt, spela hårt och tufft, inte tappa boll på mitten och spela rakt vid bollerövring högt upp i plan och spela med mycket inlägg.

Första halvlek är också vår. Vi är det spelförande laget även om halvleken är jämn. Vi hittar ofta Jesper på kropp och han lyckades i sin tur allt som oftast hålla ifrån sin försvarare och på så vis gav han oss tid att etablera anfall. Vi lyckades också fylla på med ytterbackar och på vänsterkanten oroade Hector vid flertalet tillfällen. 1-0 i matchens 35:e minut är på intet sätt orättvist och det är ett riktigt kämpar mål signerat Jesper. Efter ett inlägg från Slätteskär vinner Jesper ett motlägg (trots en ryggsäck i form av en Stenungsundsspelare) och bollen rullar sakta in över mållinjen, väldigt starkt gjort av Jesper. Efter målet är sedan Hector ytterst nära att placera in 2-0 efter en dribbling inåt i banan från sin vänsterkantsposition men avslutet går tyvärr utanför. I halvlekens slutskede skapar våra motståndare visst tryck och det är främst via kanterna detta tryck skapas och några hörnor blir resultatet. 1-0 efter en tempostark halvlek är rättvist.

I paus fokuserar vi mycket på det vi gjort bra, vi betonar vikten av att inte bli rädda om ledningen men också att vi måste vårda bollen bättre vid vissa tillfällen och på så vis få möjlighet till kantbyte och längre anfall. Ibland tog vi också lite för god tid på oss vid inkast vilket resulterade i att det blev trångt och svårt att behålla bollen.

Den andra halvleken börjar bra från vår sida och vi fortsätter trycka på med ytterbackarna. Vi blir i halvlekens inledning bestulna på två straffar, två likartade situationer där inlägg från högerkanten blockeras med händerna av Stenungsundsspelare men trots att både domare och linjeman (vägrar säga assisterande eftersom dessa pojkar ALDRIG tar ett eget beslut utom inkast, hörna och offside) står bra placerade uteblir solklara straffar. Jag är minst sagt upprörd över detta och vi har helt klart inte haft domslut med oss under mina två år i föreningen. Till saken hör att Stenungsunds IF fick straff mot oss i premiären efter att ett inlägg studsat upp på Slätteskärs hand och då var det plötsligt solklar straff. Jag delar Vallens IF:s tränares åsikt, domarna i denna serie är totalt värdelösa och dessutom besitter de flesta av dessa herrar ett väldigt arrogant sätt mot spelare. Istället för två straffar och kanske en avgjord match tar Stenungsund över matchen i takt med att orken hos oss tryter och kan i 59:e minuten kvittera och i den 68:e ta ledningen efter två mycket fina anfall. Mot slutet försöker vi göra vissa justeringar, positionsbyten, ändrad uppställning och högre press men utan att egentligen skaka Stenungsund som kan gå vinnande ur matchen med 1-2. Sett till matchen över 90 minuter tycker jag nog ändå att vi förtjänade ett kryss och vi har som vanligt inte domslut med oss. Vill också passa på att hylla Stenungsund som är ett riktigt bra lag, det överlägset bästa lag vi mött i serien och ett lag som jag tror kommer klara sig bra i division 3.

Vi faller ändå med flaggan i topp men självfallet lämnar säsongen en bitter eftersmak då vi ju gjorde en lysande vårsäsong och hade ett riktigt bra läge att knipa kvalplatsen. För Dano och mig är det kanske inte någon jätteöverraskning att vi inte orkade hela säsongen. Vi hade möte redan i början av mars där vi diskuterade den låga träningsnärvaron och resultatet av detta möte var att vi inte skulle ha en uttalad målsättning att vara med i toppen då vi alla kände att detta inte var rimligt sett till träningsnärvaron. Vi skulle ta en match i taget och försöka fortsätta utveckla vårt spel. Trots den låga träningsnärvaron började vi serien ofantligt bra med 7 raka segrar efter premiärförlusten och detta gav också nya krav än de vi från början satt upp. Sen förlorar vi en match mot Lane borta p.g.a. missar i massor och därefter kom raset mot Grebbestads IF hemma, 1-5. Bortamatchen mot samma lag slutar 1-1 efter att vi, återigen, blivit bortdömda. I den matchen gör vi ett regelrätt mål i slutet på matchen med clownen ville ”spela Allan” och hittar en frispark ingen annan på och runt Siljevi såg. Så trots en låg träningsnärvaro under framförallt försäsongen var ju vårsäsongen väldigt bra. Sommarledigheten kom lägligt men tyvärr återupprepade sig försäsongsproblemen när vi återupptog träningen efter sommarledigheten. Träningsmatcherna under sommaren lovade ändå gott, vi krossade ju t.ex. Svarteborg med 8-0 och även om träningsmatch är just var det är såg det bra ut. Första seriematchen efter sommaren var sedan mot IFK Lane hemma och där missar vi två straffar under första halvlek vid ledning 1-0, en match som slutar 2-2 och just denna match tror jag fick stor betydelse för vår tuffa höst och att tvivel och dåligt självförtroende kröp sig in hos vissa spelare. Att den negativa trenden under hösten blev så lång som den blev har säkert flera olika förklaringar men helt klart är en avgörande faktor att vi brände väldigt mycket chanser. Matcherna mot Ed, Vallen och Åsebro (för övrigt 3 bortamatcher i rad under hösten vilket kanske inte är optimalt) är matcher vi borde vunnit sett till spel och målchanser men gör man inte mål på öppna lägen är det svårt att vinna och det är ju så att allt återkommer till låg träningsnärvaro eftersom kvaliteten i de avgörande lägena försämras om du inte tränar. Som tur var lyckades vi ta oss samman i matchen mot Stigens IF som ju på förhand var lite av en ödesmatch, förlust där och vi kanske skulle blivit indragna i bottenträsket men eftersom vi vann både den och nästföljande match mot IFK Strömstad hade vi plötsligt häng på kvalplats igen, en plats som dock gick till Stångenäs AIS istället.

Personligen känner jag självfallet att Dano och jag kunde gjort saker och ting annorlunda vid vissa tillfällen men vi har alltid tagit beslut utifrån vad vi har trott varit bäst för KIF och jag tycker vi kanske skall vända på det hela och istället hylla spelarna som trots låg träningsnärvaro och trots att vi tappat spelare under säsongen (Bickel, Esco, Bosse, Izzu, Gerra, Regge, Björn under stora delar av hösten, Alex i slutet, Hartvig kom och försvann igen samt att Luven började jobba på annan ort och inte kunde träna under hösten) faktiskt placerar oss som 4:a i serien. Det vittnar ju också om vilken talang laget besitter och som vi ju också visat under delar av året. När allt klaffar är vi ett riktigt bra lag och jag tror att framtiden är ljus för KIF. Dels får vi en helt ny anläggning som ger oss helt andra förutsättningar och dels kommer det nya spännande generationer, vi har ju t.ex. vunnit juniorserien två år i rad.

Slutligen vill jag tacka för mig efter två väldigt fina år i denna härliga förening. Jag vill också önska min och Danos efterträdare lycka till!

-Thomas Sernemo, KIF-